dudeinnebandyrocks

Ångesten som ligger inom mig fortsätter att bara byggas på och byggas på, jag förstår inte varför jag tar allting så personligt. Första var att inte hålla den utlovade förfesten, okej det var lugnt (var inte så många) men kände mig sjukt skamsen över det här. Sedan var det turen mot Sparta för att gå på förfest där inför karneveljen, tänk om jag stötter på honom, okej jag vill men det skulle bara bli så konstigt. Det var jätte trevlig fest och karneveljen var också super rolig men han var ju inte där (såg honom inte i alla fall), vilket jag (någonstans inom mig) hoppades på att han skulle vara så jag kunde dels fått se hur han reagera och sen kanske pratat med honom men nej vilket gör att tankarna satts igång i huvudet. Jag vet verkligen inte hur jag ska bli av med denna ångest som jag bara bygger och bygger upp, jag vet bara ett sätt och det är självdestruktivt, vilket inte heller är bra, för det plågar mig bara i längden och ger fula ärr, men att känna att ångesten tillfälligt försvinner är i och för sig helt underbart, bara känna att den rinner iväg tillfälligt. Jag har lite ångest att vi gick så "tidigt" för jag vet att Sassa ville vara kvar men mitt knä orkade verkligen inte, har spökat riktigt mycket de sista dagarna med klickande och låsande och enligt överläkaren ska man då på något sätt "inbilla" sig smärtan, jag säger bara kyss mitt arsle åt det. Detta skapar ju inte mer ångest och jag vet inte vem jag ska prata med. Jag vet att Martin är där men jag vet inte, vill inte störa honom, vet ju att han har så sjukt mycket att göra. Sen är det ju där som varit innan (han lär inte fatta mycket vad jag pratar om, men men) och ja jag vet inte. Det jag vet (på något konstigt sätt) är att jag fortfarande tycker om H, fast jag inte hört något från honom på en vecka. Jag ska ringa sen, svarar han inte så kommer jag skicka ett sms och säga vad jag tycker, för jag tar verkligen hellre ett ärligt svar än att gå omkring i den gråzonen jag går nu där jag inte vet vad jag ska göra riktig. Måste tacka för fina vänner som ställer upp för mig, älskar er verkligen och ni förstår inte riktigt hur mycket det lilla eller det stora ni gör för mig betyder oerhört mycket <3. Jag ska gå till sängen nu och se om jag lyckas somna trots denna ångest, annars vet jag ju vart jag ska gå...
Kärlek på er